skrivvånda
Vi har alla våra husgudar, mer eller mindre frivilligt, men husgudar har vi, personer i samtid och det förgångna som vi beundrar. De flesta av oss har också sina husdjävlar, personer som vi inte förstår hur någon annan kan ha som husgud. Så är det för mig med några filosofer och till dessa hör Nietzsche. Att bara delar av en författares produktion tilltalar är nu inte så ovanligt och umgås man med arbeten av filosofer som var verksamma långt tillbaka i tiden, måste mycket läsas med viss urskiljning. Men Nietzsches verk ligger inte så långt bort i tiden och det övergår verkligen mitt förstånd hur han kunnat bli en föregångare och grundläggare för någon modern filosofi. Skall det gå att utvinna något användbart ur Nietzsches verk måste man kryssa mellan misogyni och galenskap i en omfattning att läsningen måste bli mycket selektiv, på gränsen till konstruerande och uttolkande av något som kanske inte ens står där.
Det som givit mig anledning att sysselsätta mig med Nietzsches filosofi, om det nu är rätt ord för hans författarskap, är att ett och annat ändå kunde mana till eftertanke och omprövning av de egna uppfattningarna. Så när jag fann en referens till ett av Nietzsches tänkespråk ur Avgudaskymning i en skrift av en av mina egna husgudar, Canaris, så ville jag ändå se sammanhanget. Det ställe som Canaris hänvisade till i Systemdenken und Systembegriff in der Jurisprudenz var följande:
»Jag misstror alla systematiker och går ur vägen för dem. Viljan till system är en brist på rättrådighet.«
Tankar och pilar 26¹
Canaris gör inte mer av detta uttalande än noterar det som ena ytterpunkten i en diskussion om rättsvetenskapen förutsätter ett system, skapar ett sådant eller på annat sätt är beroende av ett systembegrepp och det utgör avstampet för en undersökning av sådana frågor. Själv blev jag efter att ha slagit upp tänkespråket och sett de aforistiska »visdomar« som stod runt det närmast bedrövad:
»Tillfredsställelse skyddar till och med mot förkylning. Har någonsin en kvinna som ansett sig välklädd blivit förkyld? – Jag antar i det fallet att hon knappast var klädd.«
Tankar och pilar 25
»Man håller kvinnan för djup – varför? Eftersom man hos henne aldrig kommer till botten. Kvinnan är inte ens ytlig.«
Tankar och pilar 27
»När kvinnan har manliga dygder så bör man springa därifrån; och när hon inte har några manliga dygder så springer hon själv därifrån.«
Tankar och pilar 28
Det i och för sig tänkvärda om viljan att skapa system står alltså mitt i en räcka av gravt misogyna uttalanden. Någon vill kanske läsa uttalandena i aforismerna 25, 27 och 28 symboliskt, där kvinna inte betyder kvinna utan något annat. Så mycket i Nietzsches författarskap tyder dock på att dessa uttalanden skall förstås just så som de är skrivna. I hans privata anteckningar och brev går de också emellanåt över i det verkligt grova kvinnoföraktet. Så skriver han
»Och dessa kvinnor av idag – är de inte också verkligt dåliga pöbelkvinnor? beredvilliga, njutningslystna, glömska, medlidsamma, – ingen av dem har långt till hora. – Mina vänner, om ni en gång berättar sådant för era hustrur så lägg då lämpligen till i godo: ›Nämligen du min älskade är undantaget. Och Zarathustra låter hälsa.‹«²
Inte heller kan man hoppas på att just skriften Avgudaskymning skulle ha varit ett stickspår, en anomali i Nietzsches författarskap. Tvärt om framhåller han själv i ett brev till dansken Brandes daterat den 20 oktober 1888 att i Avgudaskymning beskrivs hans »filosofi i ett nötskal – radikal ända till det kriminella …«.³
Det är en osystematisk tänkare, en som än far ut mot kvinnor i allmänhet, än mot pöbeln, som drömmer om övermänniskor och mytologiska prästfilosofer och däremellan råkar formulera en tanke som har formen av klokskap. Inte sällan är det språkligt vackert, men jag har svårt att ta texterna på allvar som filosofi. Det som möjligen är intressant får sållas fram ur en kökkenmödding av jord och smuts och även när det som finns kvar i sållet sköljts av, är det svårt att finna något som möjligen har ett värde även om vissa uttalanden kan glimma som om de vore riktigt guld.
1. Nietzsche Avgudaskymning, Leipzig 1889, här efter Brobjers översättning i Friedrich Nietzsche samlade skrifter band 8, Stockholm 2013, s. 90.
2. Nachgelassene Fragmente Winter 1884–1885 32[5], här citerat efter översättningen i essän Promenad med störning av Handberg som lagts som appendix till von Druskowitz Pessimistiska kardinalsatser, Stockholm 2014, s. 87.
3. Friedrich Nietzsche samlade skrifter band 10.2 Brev i urval i översättning av Handberg, Stockholm 2014, s. 471.
»Det bör ej förbises, att utomrättsliga faktorer kunna leda till uppkomsten av rättsföreställningar, som sakna stöd i gällande rättsregler. Den enskildes beroende ställning i förhållande till anstaltspersonalen och hans känsla av osäkerhet inför det stora och till sin inre organisation för honom okända anstaltsmaskineriet kan leda till föreställningen om en ›anstaltsmakt‹, som saknar grund i rättsreglerna. Psykologiskt sett ligger det mycket nära att föreställa sig en sådan makt t. ex. vid sjukvårdsinrättningar, trots att dessa sakna alla offentligrättsliga maktbefogenheter.«¹
Detta är ett uttalande, som med mycket liten förändring kunde vara ett uttalande av Hägerström, men nu är det Strömberg som fällt yttrandet i sin avhandling från 1949. Signalordet i det citerade är rättsföreställningar och att dessa föreställningar sägs stå i motsatsställning till gällande rättsregler. De regler som tillämpas är alltså inte de som borde tillämpas, om man höll sig till gällande rätt. Hela frågan om vad den enskilde tror är gällande rätt förskjuts till upplevelsen, där känslan av osäkerhet får den enskilde att acceptera faktiska beteenden som uttryck för gällande rätt. Det är heller inte oväsentligt att uttalandet handlar om fängelser eller sjukvårdsinrättningar. När Strömberg skriver arbetet 1949 har just striden stått om de stora reformerna av sjukvården som i förlängningen skulle innebära att den privata sjukvården gradvis trängdes ut för att sedan i alla praktiska avseenden helt försvinna 1959 då sjukhuslagen antogs. Fängelserna var statliga och reglerna uppställda av staten. Relationen som Strömberg beskriver är alltså i allt väsentligt den mellan individ och stat, där staten uppträder både som lagstiftare och motpart som helt råder över hur den egna verksamheten skall regleras.
Det är i detta konstaterande om spänningen mellan faktisk makt och gällande rätt Strömbergs uttalande kan läsas som en förlängning av rättsrealismens program. Svårigheterna att förstå den offentliga rättens karaktär som bindande rättsregler sysselsätter Hägerström i Das magistratische Ius från 1929. I inledningen till bidraget skriver han följande:
»Man tänker sig nämligen, att den i statsorganen, särskilt de överordnade, förkroppsligade statsmakten har en rätt till tvångsmedel gentemot privatpersonerna och de underordnade statsorganen – en härskarrätt – höjd över den blott faktiska makten. […] Det är helt uppenbart, att denna härskarrätt, vilken till sin idé ligger till grund för det faktiska tvångsutövandet, betecknar en över de naturliga maktförhållandena höjd ideell makt. Begreppet ›gällande‹² offentlig rätt är helt och hållet buren av en sådan ideologi. Att denna rätt gäller, kan inte innebära, att de regler för tvångsutövningen som ryms däri faktiskt kommer till användning. Vore det så, skulle ingen överträdelse av den offentliga rätten vara möjlig, eftersom dess bestånd som gällande rätt skulle ligga just i användningen av densamma.«³
Problemet att skilja regel från praktik, i meningen tillämpad regel eller bara sken av tillämpad regel, blir mer svåranalyserat på ett område som den offentliga rätten. Staten kan lätt framstå som ett maskineri med ett fördolt inre som skapar reglerna utan möjlighet till insyn. Maskinen staten blir i denna skepnad närmast ett orakel, vars vishet inte kan ifrågasättas, bara tolkas. Hägerström försöker i Das magistratische Ius visa att den offentliga makten har just denna karaktär av sammanförd makt och spådom. De offentliga ämbetena i Rom hade givetvis faktisk makt, men genom att föra samman den typ av tolkande av tecken som romarna hade i sin kult, auspicier, införs ett drag av mysterium i maktutövningen. Innehållet i den offentliga maktutövningen blev därmed en kombination av rå makt och grumligt uttolkande av tecken som undandrog sig utomståendes granskning. Makten legitimerade sig själv i orakelspråk. Överflyttad till moderna förhållanden, kunde Strömbergs iakttagelse om uttolkning av rätten som dolts genom lager av statsförvaltning, i den säregna blandning av maktutövning och skapande av regler genom faktiskt tillämpning som framförs till den enskilda medborgaren som »gällande« rätt, mycket väl kunde vara augurers verk när de tolkat fågelsträck och andra tecken för att grunda sina påståenden om vad som faktiskt gäller för den enskilde.
1. Strömberg Om rättsförhållandet mellan offentliga anstalter och deras nyttjare, Lund 1949, s. 357, fotnot 1. Hänvisningar har utelämnats.
2. Det är värt att notera, att Hägerström inte ifrågasätter ord som rätt, fordran och liknande, men däremot genomgående i inledningen sätter ordet gällande inom avståndstagande citationstecken.
3. Hägerström Das magistratische Ius in seinem Zusammenhang mit dem römischen Sakralrechte, Minnesskrift utgiven av Juridiska fakulteten i Uppsala 1929 (UUÅ), Uppsala 1929. Översättningen är min.
Det största hindret mot att acceptera tanken, att det bästa vi kan uppnå som rättsvetenskaplig utsaga om innehållet i gällande rätt är en prognos om hur domstolarna kommer att döma under givna förhållanden, är nog för många att vi förväntar oss att rättsregler skall ge säkra resultat. Vi är fångade i tanken, att den logiska slutledningen om A så B, här föreligger A, alltså B skall gälla för rättsregler. Men om det är osäkert huruvida regeln om A så B alls skall tillämpas, så kan vi heller inte veta om B inträder, förutsatt att nu inte alla förutsättningar ger samma resultat. Synsättet att uttalanden om gällande rätt bara är prognoser om utfall skulle kunna uppfattas så, att företrädarna för rättsrealismen helt förnekar förekomsten av bindande regler och förutsägbara tillämpning av rättsreglerna. Allt skulle vara ett lotteri med godtycke och osäkerhet som följd. Sådan förenkling är dock bara riktig på ett abstrakt plan och har mycket lite att göra med verkligheten. I själva verket förlitar vi oss dagligen på denna typ av osäkra prognoser om hur tillvaron skall fungera.
Vardagligheten är också utgångspunkten i Alberts arbete Nationalökonomi als Soziologie der kommerziellen Beziehung som författades 1955, men publicerades först 2014. Trots att prognoser om vad som kommer att hända inte är detsamma som exakt kunskap om framtida händelseförlopp, är de ändå värdefulla redskap. Med en alldaglig bild om tilliten till att postgången skall fungera illustrerar han tanken på förlitan på prognoser och sociala system:
»Den som lägger ett riktigt adresserat och tillräckligt frankerat brev på brevlådan, förlitar sig med viss säkerhet på att brevet förr eller senare kommer i adressatens händer och uttrycker därmed sin förlitan på funktionen hos ett komplicerat socialmaskineri, vars rollstruktur i de flesta fall rättfärdigar denna förlitan till en viss grad. Skulle man inte med en viss sannolikhet kunna förutsäga utfallet av avgörandena av de personer som bekläder domarrollen, hur stort domarskönet i enskilda fall än må vara, så skulle privaträttsligt avtalsslutande under samma förhållanden vara förenat med lika stora risker som en internationell överenskommelse. Hela det sociala livet är uppbyggt på prognosers möjlighet, och endast den som har alltför höga förväntningar på dessa prognosers säkerhet, är böjda att teoretiskt dra denna möjlighet i tvivel, utan att någonsin praktiskt kunna avstå från prognosen.«¹
Den sista meningen träffar enligt min mening något verkligt väsentligt i användningen av prognoser som instrument i rättsvetenskapen och tanken skall inte förväxlas med pragmatism. Det är möjligt att förneka möjligheten att göra en prognos om innehållet i gällande svensk rätt och hänvisa till att prognosen är alltför osäker, men den som lägger denna osäkerhet för enskilda fall till grund för att helt och hållet förneka prognosers möjlighet, kommer knappast att i sitt eget liv, i sin vardag, kunna agera efter denna påstått teoretiskt nödvändiga hållning.
Idén att innehållet i gällande rätt bara kan uttryckas som en prognos om framtida utfall, utmanar uppfattningen att rätten egentligen skall ha samma karaktär som slutledningen om A så B. En osäkerhet smyger sig in och som kan tyckas stå i skarp motsättning till förväntningar på vetenskapliga utsagors säkerhet. I själva verket vore det dock ett med vetenskaplighet oförenligt förhållningssätt att inte beakta den osäkerhet som finns i möjligheten att ange innehållet i gällande rätt. Ross betonar detta drag i prognosteorin, när han skriver följande:
»Sandsynlighedsgraden i mange tilfælde må anses for så lille, at det vil være naturligere ganske at lade talen om ›gældende ret‹ falde og simpelthen tale om råd og forslag til dommerne. Afgørende er, at juristen overalt i sin behandling af retsstoffet har opmærksomheden henledt på den grad af sikkerhed, der kan tillægges hans fremstilling opfattet som en forudsigelse, og at han ikke på noget punkt søger at narre sig selv eller andre ved at tilsløre forskelle med hensyn til sikkerhedsgraden. Der er ofte blevet syndet herimod, og den pædagogisk-videnskabelige værdi af en veludviklet lære om begrebet ›gældende ret‹ ligger i at bringe den glidende skala af sandsynlighed til bevidsthed og derved indskærpe kravet om påpasselighed og redelighed på dette punkt.«²
Ross påstående, att med prognosteorin introduceras en relativitet i rättsvetenskapens utsagor, måste tas på allvar och kräver en omprövning av slutledningens funktion i rättsvetenskapliga utsagor. Prognosen pekar nämligen inte nödvändigtvis ut ett enda alternativ, utan flera är möjliga, även om vissa kan framstå som mer sannolika och kanske till visshet gränsande. I de fall vi uppfattar rättsläget som osäkert är det ett uttryck för denna konkurrens mellan två eller flera möjliga utfall. Det är en effekt av rättens föränderlighet, att det finns en spänning mellan hur rättsregeln kan antas vara idag och hur den kunde vara imorgon. Synsättet upplöser till en del den traditionella synen på skillnaden mellan de lege lata och de lege ferenda. Det är en relativitet att räkna med.
1. Albert Nationalökonomi als Soziologie der kommerziellen Beziehungen, s. 101 f. Översättningen till svenska är min.
2. Ross Om begrebet »gældende ret« hos Theodor Geiger, TfR 1950 s. 242-272, s. 272.
I boken Welt der Kommentare analyserar författaren Kästle-Lamparter kommentaren som litteraturgenre ur olika perspektiv.¹ Kästle-Lamparter beskriver området för studien så, att en kommentar är varje text som strukturellt lutar sig mot en annan text (grundtext, bastext, referenstext) och fortlöpande belyser den.
Det element som kanske är mest intressant när kommentaren skall analyseras som litterär genre är den förmenta neutraliteten. Kommentaren skall ge uttryck för gällande rätt, hur vi tror att domstolar skall komma att döma i framtiden, men om inte kommentaren skall svälla över alla breddar och bara innehålla en oordnad massa av stoff, måste författaren göra urval och därmed fixeras en syn på innehållet i gällande rätt.
Detta neutralitetsproblem ledde under sent 1970-tal och 1980-talet till att det i Västtyskland växte fram »alternativkommentarer«, kommentarer där andra hänsyn tilläts bli ledande.² Författarna till dessa alternativkommentarer ville lösgöra sig från förståelsen av rätten som en del av en på 1800-talsliberalismen vilande struktur. Strävan var att med hjälp av en kritisk kommentar påskynda övergången till den sociala välfärdsstaten. Kommentarens syfte att belysa det möjliga, en framtida möjlig rätt snarare än det gällande, gjorde att lagtexten och utläggningen om den i traditionell mening sköts i bakgrunden.
Kästle-Lamparter pekar på att denna strävan bland annat ledde till att uttrycket förhärskande mening (herrschende Mening) kom att uppfattas inte som ett uttryck för en allmän uppfattning, utan genom en betoning av ordet härskande i uttrycket omtolkades detta till en strukturell förståelse, där rätten var ett verktyg för ett etablissemang eller härskarklass, en »stabiliserad uppfattningsdominans av bestående auktoriteter, som stödde sig på konservativa självrefererande citatkarteller«.³
Fenomenet alternativkommentarer blev inte långlivat. Det är uppenbart att utgivningen av sådana verk bygger på att det finns en kritisk massa av personer med tillgång till att kommentera lagtexten just på detta sätt och få spridning för detta synsätt. Kanske är alternativkommentaren inte död, utan bara slumrande, redo att fyllas med nytt ideologiskt innehåll än på 1970-talet. Det vore till exempel inte otänkbart med en avtalskommentar, där sociologiskt präglade teorier om avtalet som en mötesplats kunde förenas med normativt inriktad feminism. Oavsett ger företeelsen alternativkommentarer anledning till att reflektera över att rättsvetenskapen, hur den än må gestalta sig, alltid är en balansgång mellan att påverka och att förklara det nuvarande.
1. Kästle-Lamparter Welt der Kommentare: Struktur, Funktion und Stellenwert juristischer Kommentare in Geschichte und Gegenwart, Tübingen 2016.
2. I DDR fanns bara statligt sanktionerade kommentarer och konkurrerande eller alternativa kommentarer var inte tillåtna. Det är en spännande tanke att försöka föreställa sig hur en alternativ kommentar skulle ha sett ut i ett sådant sammanhang.
3. Citerat efter Alternativkommentare: Anspruch und Kritik, (utg. Wesel, Kißler & Wassermann) Berlin 1987. Min översättning.
Ett av problemen man får med sig om man utgår från att Ross har rätt i att vad som är gällande rätt bara kan uttryckas som en prognos om hur domstolen kommer att döma under vissa givna förhållanden är att man måste hantera att domstolar trots allt förstår innehållet i gällande rätt på olika sätt och därför når till olika slut. Vi vill gärna att vetenskapliga utsagor skall ha formen om A så B, men här går inte prognosen att uttrycka på det sättet. Lösningen på problemet som jag ser det är att gå djupare i frågan hur vi ser på kausalitet. Åtminstone sedan Hume frågasatte kausaliteten som en egenskap hos tingen som kan bekräftas genom sinnesförnimmelser, har kausaliteten varit ett filosofiskt besvärligt tema. Det har länge stått klart att den enkla formen om A så B inte är en fullständig beskrivning av kausaliteten, utan att den kan formuleras på andra sätt.
När kvantfysiken växer fram i början av 1900-talet går denna teoretiska spekulation över i ett konkret problem. Flera filosofer, däribland Cassirer och Schlick, sysselsätter sig med problemet. Schlick formulerar följande om frågan:
»Det har visat sig, att kausalitet i grunden inte är definierbar i den meningen, att det vore möjligt att för ett på förhand angivet förlopp besvara frågan: Var det kausalt eller inte? Bara med avseende på det enskilda fallet, om den enskilda verifikationen, kan man säga: Det förhåller sig så som kausaliteten fordrar. För framsteg inom naturkunskapen (och detta är i första hand fysikernas uppgift) duger detta lyckligtvis fullt ut. När ett par verifikationer – i vissa tillfällen en enda – lyckas, så bygger vi i praktiken fast på den verifierade lagen med sådan tillförsikt, att vi anförtror våra liv åt en efter naturlagarna konstruerad motor, utan att hysa några betänkligheter.«¹
Det nu citerade kan för rättens del illustreras på följande sätt:
Förutsättningarna (alfa) relaterar genom rättsregeln till en mängd möjliga utfall (x, y & z) och kausaliteten mellan alfa och de möjliga utfallen skall alltså uttryckas som en avgränsning av utfallsmängden. De olika möjligheterna x, y och z har olika sannolikhet att bli domstolens beslut under de givna förutsättningarna i alfa, men de är alla möjliga beslut som domstolen kan komma att fatta. För att kausaliteten inte skall bli tom, är det viktigt att påpeka att beskrivningen också utesluter utfallsmöjligheter, i detta fall beskrivna som r, s och t. Detta påpekande är viktigt, eftersom beskrivningen av kausaliteten som en utfallsmängd kan leda till missuppfattningen att alla utfall är möjliga och att inget är säkert. Så är det avgjort inte, utan kausalitetsbeskrivningen innesluter och utesluter möjliga domslut.
1. Schlick Die Kausalität in der gegenwärtigen Physik Die Naturwissenschaften 19 (1931) s. 145-162 s. 167 [MSGA I/6 s. 231-290, s. 255]. Min översättning.
»Jag tänker dö eller bli odödlig, det lär väl visa sig. Ack, jag håller på och blir gud, sa en romersk kejsare på dödsbädden, vem det nu var. Ack, jag håller på och bli odödlig! Eller bortglömd om ett halvår, men det behöver jag guskelov inte bekymra mig om, aprikoslikör, jo, jag tackar, jag … Nå, död och förklaring, sånt är jag expert på …«
Delblanc Den arme Richard, Strauss replikskifte med Tania ur första akten scen 1, Stockholm 1978, s. 24
Uttalandet om att bli en gud som Strauss syftar på i Delblancs pjäs fälldes enligt traditionen av kejsar Vespasianus och i ursprungssammanhanget är det närmast tänkt att visa på skämtlynne eller möjligen stoiskt lugn, inte som här övermod. (Se Suetonius Kejsarbiografier, Vespasianus 23 i översättning av Lagerström, Stockholm 2001, s. 367.) Döda metoder kan beskrivas någorlunda fullständigt och den omständigheten att det finns motsättningar eller brister i teorin utgör inget problem. Eftersom jag betraktar rättsrealismen som höggradigt levande, tvingas jag dock till val mellan författares syn på teorin. Jag måste också försöka finna sätt att lösa eller i vart fall förhålla mig till brister i teorin.
En av de grundläggande tankarna som rättsrealismen bygger på är att begreppsanvändningen måste analyseras. Det finns en tendens att låta begreppen få ett egenliv, där de fylls med ett innehåll som inte kommer från den verklighet de är tänkta att beskriva. Bakom denna tendens att begrepp hypostaseras, ligger enligt rättsrealismens förespråkare närmast ett magiskt tänkande. Uppgiften är därför att analysera hur begrepp används och vilken funktion de har i rätten.
Rättsrealismen är också antimetafysisk. Rätten är rätten. Moral är moral. Det finns ingen högre rättvisa som kan avgöra vad som i rättslig mening är rätt. Ställningstagandet att rätten inte har en yttersta legitimationsgrund och att rätten »fungerar« även med en ond ideologi som grund för rättsordningen, är en av de sidor av rättsrealismen som många har svårt att acceptera.
Den sista delen som för mig är oundgänglig för att förstå rättsrealismen är prognosteorin. Teorin går ut på att det inte går att uttala sig om vad som är gällande rätt på annat sätt än som en prognos om hur domstolen skall komma att döma under vissa givna förhållanden. Uppfattningen att utsagor om gällande rätt är prognoser om hur en domstol skulle bedöma en fråga under vissa givna förhållanden, har dock praktiska konsekvenser för rättskälleläran. Istället för att lag intar en självklar position som främsta källa, rycker praxis upp som ett viktigt underlag för att göra prognosen. För en forskare som arbetar med förmögenhetsrätt i de nordiska länderna, där lagstiftningen sticker upp som öar över havsytan, är en strikt rättskällehierarki främmande, även om ett strikt lagpositivistiskt synsätt, med lag som nästan ensam och självklar grund för rättsreglerna, kanske kan anläggas på andra rättsområden.
Det är utifrån dessa byggstenar jag arbetar vidare med rättsrealismen. För teorin är inte perfekt och författarna som brukar hänföras till riktningen är inte alltid ense. Men jag är personligen övertygad om att en rättsvetenskap byggd med dessa byggstenar ger betydligt bättre möjlighet att lösa praktiska juridiska problem med sådan säkerhet som kan förväntas av en vetenskap. Jag har tänkt att återkomma till problemen i senare inlägg och slutligen i en sammanhållen metodskrift under 2017 som jag hoppas skall väcka vederbörlig anstöt och irritation.
Weder gibt es eine Geschichte ohne Phantasie noch ist alles Geschichte, worüber alexandrinische und mitlebende Philologen zu phantasieren beliebten und belieben. Die rechte Geschichtsforschung sucht nicht in möglichster Vollständigkeit das Tagebuch der Welt wieder herzustellen, auch nicht den Sittenspiegel zu exemplifizieren; sie sucht die Höhen und die überblicke und von glücklichen Punkten in glücklichen Stunden gelingt es ihr herniederzugehen auf die unwandelbaren Gesetz des Notwendigen.
Mommsen Die Schweiz in römischen Zeit (1854), omtryckt i Gesammelte Schriften band 5, Berlin 1908, s. 352-389, s. 384
En märklig sak är att Nietzsche och Mommsen inte alls verkar ha några beröringspunkter. Fastän Nietzsche som filolog på tyskspråkigt område borde ha läst och förhållit sig till Mommsens arbeten, finns knappt några omnämnanden av hans skrifter. Kanske beror det på att Mommsen och Nietzsche hade så olika syn på historien. Men kanske är frånvaron av omnämnanden ett tecken på personligt ogillande och inte bara olika historiesyn.
Ett av få ställen där Nietzsche nämner Mommsen är i ett brev till Köselitz 18 juli 1880. I brevet står bland annat om händelsen att Mommsens hus i Berlin hade brunnit och att Mommsen skulle ha gått in i det brinnande huset för att rädda de manuskript som fanns där. Mommsen kom ut brännskadad och man fick hålla fast honom för att han inte skulle ge sig in igen. Nietzsche skriver i brevet att hjärtat nästan stannade i kroppen på honom, när han fick höra om händelsen. Ändå avslutas den delen av brevet med de märkligt hårda orden »vad spelar väl Mommsen för roll för mig? Jag tycker inte alls om honom.«¹
Men just denna händelse skulle ha kunnat knytas an till en historia som berättas från Nietzsches ungdom. Den unge Nietzsche lär enligt en anekdot² ha diskuterat en passage i Livius Den romerska republikens äldsta tid³ med sina studiekamrater. Den allmänna uppfattning hos kamraterna var att det skulle vara omöjligt att likt Mucius Scaevola hålla sin hand i elden till dess att den förkolnade utan att visa någon känsla av smärta. Nietzsche skall ha reagerat starkt, lagt brinnande tändstickor i sin öppna hand och frågat »varför?« Fastän han fick brännskador, hade han enligt anekdoten visat att mänsklig storhet måste vara möjlig.
Kanske tyder bristen på referens till händelsen med tändstickorna i Nietzsches egna verk – för parallelliteten är ju slående (eld, storhet, uppoffring) – på att denna anekdot hör till den form av hjältediktning som omgivit Nietzsche och aldrig inträffat? Oavsett är det uppenbart för alla som läser Nietzsches Otidsenliga betraktelse att hans perspektiv inte är det Mommsen beskriver i citatet. Kanske tyckte filologen Nietzsche att det var en katastrof att unika manuskript brann upp, men likgiltigt om Mommsen skulle ha dött i branden. För han tyckte ju alls inte om honom.
1. Friedrich Nietzsche Samlade skrifter Bd 10.2 (Brev i urval, översättning Handberg), Stockholm 2014 s. 38 f.
2. Janz, Friedrich Nietzsche: Biographie, Band I München, 1981, s. 82 f.
3. Stället lär vara nr 12 och i Linnérs översättning från 2003 finns det på s. 45.
Ödmjukhet i förord är en särskild litterär genre. Inte sällan ser man författaren ursäkta att trycksvärta slösats på de fattiga rader som nu ändå tryckts. Så skriver Wittgenstein i januari 1945 i förordet till Filosofiska undersökningar:
Det är med en känsla av tvekan jag överlämnar dem till allmänheten. Det är väl inte omöjligt att det skulle bli detta arbete beskärt att – i dess torftighet och i tidens mörker – sprida ljus i en eller annan hjärna. Men förvisso är det inte sannolikt.
Läser man det som ett tidsdokument, ett förtvivlat rop i en tid då ännu andra världskriget pågår, ja då är uppgivenheten begriplig. Det är bara det att stilen efterapats av personer som knappast kan ange sådan hopplöshet som skäl för ursäkten att alls publicera boken.
Frågan är vari lockelsen ligger att förminska sitt verk på detta sätt. År 1945 är det begripligt, men 2013 eller nästan vilket annat godtyckligt år i relativ närtid som helst, är det svårt att finna samma skäl att vara så uppgiven. Skorrar det inte lite falskt att låta texten gå i tryck om man nu själv anser den vara så ointressant och undermålig?
För skall man vara ärlig mot sig själv, så skriver man för att bli läst. Tror man uppriktigt att det man skrivit inte kommer att bli läst och om de som läser ändå inte förstår eller tar intryck, då stannar manuskriptet i skrivbordslådan eller i datorn. Att låta publicera sig är att säga: Jag har något att säga, läs och reagera!
Vissa påståenden återkommer så ofta, att jag med tiden utvecklat något som närmast måste betecknas som en överkänslighet för dem. När frasen att något var på ett visst sätt »redan i romersk rätt« dyker upp, far min blick hastigt ner i sidfoten för att se vilket belägg författaren har för sitt påstående.
Det som får mig att reagera på detta sätt, är att få rättsinstitut kan sägas ha överlevt i rakt nedstigande led till de rättsordningar som existerar idag. Ofta har reglerna överarbetats så hårt, att om man med »romersk rätt« menar den rätt som gällde i Romarriket (i sig en oprecis hänvisning för en rättsordning som existerade i nästan tusen år), så går det inte att spåra någon sådan härstamning.
Den djupast liggande frågan är dock inte om påståendet är sant, sett från den synpunkt som romanistiken (alltså vetenskapen om romersk rätt som romarnas rätt) intar, utan vad den författaren som påstår att något kan härledas tillbaka till romersk rätt vill ha sagt med detta.
Det finna situationer då det är givande att undersöka hur reglerna såg ut i romersk rätt och det är något jag då och då gör (se exempelvis min artikel Pengar luktar inte – eller gör de det? SvJT 2011), men oftare är det nog en inledning av typen »I begynnelsen var ordet« som i detta sammanhang kunde strykas. I sak ger den ju inget, annat än en trevlig inledning utan anspråk på att säga något väsentligt. Så man måste fråga sig själv: Är hänvisningen betydelsebärande som i Johannesevangeliets början, eller är det bara utsmyckning?
De senaste veckorna har jag försökt att få ihop några trådar i anslutning till en reflektion jag gjorde under läsningen av Sara Danius bok Den blå tvålen. Danius’ bok handlar om den franska 1800-talsrealismen och det överflöd av beskrivningar som författare som Balzac och Flaubert ger i sina romaner. Tesen hon driver är att överflödet på detaljer är ett uttryck för en nästan desperat kamp att komma nära objektet. Ändå verkar det inte gå att fånga. Hon hänvisar i sin tur till en liten studie av Theodor W. Adorno i Noten zur Literatur II, Frankfurt am Main 1962. Den centrala tanken om beskrivningarnas funktion formuleras i Balzac-Lektüre, s. 19-40, på s. 29 följande sätt:
Sie ist aber so überwertig, daß man ihr nicht arglos nachgeben, sie nicht der ominösen Fülle epischer Anschauung gutschreiben soll. Viel eher ist jene Konkretheit, worauf ihr Eifer verweist: Beschwörung. Um durchschaut zu werden, kann die Welt nicht mehr angeschaut werden.
Beskrivning och objektivitet för att frambesvärja världen som ändå undandrar sig förståelse. Att genomskåda och att beskåda är två helt olika saker. Vad jag skall ha iakttagelsen till? Det har med synen och förståelsen av den skandinaviska realismen att göra. Just nu är det bara ett tankemoment på vägen mot något annat.