logga

Fest och hågkomst

Om att skriva festskriftsbidrag

Under en tid har det blivit många bidrag till festskrifter, vän­böcker och minnes­skrifter. Det är en rolig genre att skriva i, ganska skild från artikeln. Sam­tidigt har den be­gränsningar. Det valda ämnet bör helst ha någon form av an­knytning till mottagarens vetenskapliga produktion, bidrag bör inte vara mer än omkring 15-20 sidor och bör ut­göra ett av­slutat helt. Sam­tidigt kan bi­draget ofta få bli lite mer vild­vuxet och vågat än jag skulle ha tillåtit mig i en annan genre.

Mitt bidrag till Festskrift till Stefan Lindskog handlar om sub­rogation och det går till­baka på diskussioner vi hade redan när han var min hand­ledare i slutet av 1990-talet. Det är min för­hoppning att texten skall vara ett litet bidrag till en djupare för­ståelse av vad sub­rogation inne­bär. Genom att analysera sub­rogation­en dels som namn på resultatet av att någon över­tar en rätt att vända sig mot annan med krav, dels som ett rätts­faktum bland flera som är del av be­döm­ning­en huru­vida exempel­vis ställda säker­heter skall över­gå till den som sub­rogerat. På ett sätt är hela bi­draget en enda lång demonstra­tion av vikten av tanke­reda, att man måste veta när en term be­tecknar resultatet, rätts­följden, av tillämpning­en av en rätts­regel och när det faktiska för­hållandet att någon sub­rogerat är ett rätts­faktum.

Bidraget i Festskriften till Göran Millqvist handlar om säker­heter för byggnads­entre­prenad. Be­ställar­en vill ofta säkra sig mot de ekonomiska följderna av att ut­föraren går i kon­kurs. Vid en­treprenad krävs därför vanligt­vis säker­het i form av bank­garanti för risken att ut­föraren av arbetet inte ut­för det. Under de senaste åren har det dock blivit vanligt att an­vända garantier i för­säkrings­form istället för bank­garanti. Detta kan ju tyckas oproblematiskt, för en garanti är väl så god som en annan, men dels är delar av för­säk­rings­avtals­lag­ens regler tvingande, dels får man med sig för­säkrings­rättsliga principer om upp­lysnings­plikt och risk­ökning på ett sätt som inte är fallet om det är fråga om en bank­garanti. I bidraget för­söker jag peka på vad det betyder att garantin ut­färdats som en för­säkring och inte som borgen i form av en bank­garanti.

Ibland är bidraget skrivet för att hylla en person som inte längre finns bland oss. Mitt bi­drag till Minnes­skrift till Jan Ramberg är ett sådant. Jag har valt att lyfta en sida av Jans för­fattar­skap som är nog så viktigt, nämligen läro­boken Allmän av­tals­rätt. Det var den bok jag själv hade som jurist­student i slutet av 1980-talet. När jag läser den med mer er­faren­het och lite distans, ser jag tydligt den pedagog­iska ambi­tion som ligger bakom den. Men pedagogike­n är inte oskyldig, för bakom den döljer sig rätts­veten­skapliga val. Texten jag skrivit handlar om för­hållandet mellan vad parterna av­talat och reglerna i den dispositiva rätten. Ytterst ger bid­raget uttryck för min aningen des­illusionerade upp­fattning, att parterna aldrig har en så be­stämd upp­fattning om vad avtalet går ut på, som när olyckan redan varit framme. För så, ja, just så, menade de all­deles säkert då när av­talet slöts. Det tråkiga är bara att de nu är så oense om vad de all­deles säkert och tydligt gav ut­tryck för redan då.

Och så det sista bidraget som jag ännu inte kan säga mer om än att jag längtar så efter att det skall bli offentligt! Det är en fortsättning på de tankar jag först formulerade offentligt i mitt bidrag Och den lysande framtid är vår i Vänbok till Anna Singer, men de har tagits ett steg längre. Det handlar all­mänt om hur vi hanterar rätts­källor och en be­skrivnings­modell där rätts­källe­läran om­formas till att handla om norm­producenter och norm­kandidater. En de­skriptiv rätts­källelära, inte en normativ. Jag hoppas att den skall väcka veder­börlig ilska och irrita­tion när den väl blir till­gänglig!

Om du är nyfiken på vad jag redan publicerat, finns det en för­teckning under publikationer.

Under skrivvånda finns kortare reflektioner över stort och smått. Vissa saker är sådant som inte riktigt passar in i det jag publicerar på annan plats, medan annat är tankar och reflektioner på väg till mer sammanhållna arbeten. Se det som hyvelspån från arbetsbänken.

Ett curriculum vitæ kan utformas på många olika sätt, men här har jag valt en lite personligare ton, även om det allra mesta handlar om min yrkesperson, den del av mitt liv där jag är mera efternamn än förnamn. Här finns även ett cv, för den som önskar den mer formella och kortare versionen.

Det finns sådant jag är nästan besatt av och en sådan sak är typografi och typsnitt. Webben har länge varit en öken när det gäller satt text, men nu börjar det bli bättre. Hela sidan är handkodad, vilket är en kvardröjande effekt av min fascination för datorer och kodning. Läs under om sidan om du vill veta mer.

Kanske säger det något att den del som ännu saknar utförlig text och funktion är tjänster där jag tänkt sälja mig själv. Jag tar gärna extern­upp­drag, skriver utlåtanden i tvister, pre­sen­terar, modererar och håller före­drag inom mina kom­petens­områd­en, men det ser så styggt ut i skrift när man skall sälja sig. Ha lite tålamod ännu en tid. I väntan på en sådan pre­senta­tionstext, går det fint att skicka ett e-post­meddelande istället.

Torbjörn Ingvarsson

sidfot