logga

Lägesrapport i februari

Rötter under snön

De senaste åren har jag mer och mer ägnat mig åt grund­frågor. Parallellt med artiklar om materiella frågor, har frågan hur rätts­regler egentligen blir till syssel­satt mig. I mitt bidrag Och den ljusnande fram­tid är vår: Att ersätta ett barns fram­tida inkomst­förlust i vän­boken till min goda vän och kollega Anna Singer För barns bästa gläntar jag lite på dörren till arbets­rummets skisser.

I bidraget försöker jag att visa, att det finns en för­ändrings­riktning, varav delar av den kan skönjas i sådant som inte brukar räknas in bland rätts­källorna, som tyder på att nästa gång Högsta dom­stolen får till­fälle att av­göra efter vilken norm er­sättning­en för fram­tida förlorad arbets­inkomst skall be­räknas när ett barn skadats svårt, så kommer inte NJA 1961 s. 572 att vara väg­ledande. Jag tycker mig ha goda skäl för att tro, att den norm som kommer att läggas till grund för er­sättnings­be­räkning­en är median­lönen för den hel­tids­arbetande be­folkning­en på arbets­marknaden och inte föräldrarnas yrke, socio­ekonomisk bakgrund och liknande faktorer som lades till grund i 1961 års fall. Det kan hända att jag har helt fel, det kan hända att jag bara har halvt rätt, men den »norm­kandidat« jag tror mest på är er­sättnings­be­räkning med utgångspunkt i medianlönen för den hel­tids­arbetande be­folkning­en på arbets­marknaden. Det är ett resultat från en praktisk tillämpning av den realism jag före­språkar, en rekommendation som jag för­sett med vad jag hoppas är till­räckliga osäkerhets­markörer.

Mitt förhållningssätt innebär att jag vill spränga ramarna för vad som är en rätts­källa. Upp­delningen i lag, för­arbeten, praxis, sedvana och möjligen doktrin på slutet som rätts­källor har länge fram­stått som fel­aktig. För en forskare på för­mögenhets­rättens om­råde är det nästan omöjligt att tänka sig att denna tradi­tionella rätts­källe­beskrivning skulle be­skriva någon som helst praktisk verklig­het. De få lagar vi har ligger som några stackars skär i ett hav och praxis och doktrin är långt viktigare än lag. Hela modellen med rätts­källor är upp­ställd i en stats­rättslig normhierarki, som helt enkelt inte är korrekt. Bidraget är bara en skärva, en glimt av ett större projekt, men ett viktigt ut­tryck för min stånd­punkt i en central, rätts­teoretisk fråga.

Min artikel Osolidariskt ansvar skrevs ursprungligen för att in­gå i en volym om genus- och jäm­ställdhets­aspekter på rätten. Antologin blev inte av, men SvJT accepterade den ganska omedelbart. Utgångs­punkten i texten är påståendet att resultatet av presumtions­regeln om solidariskt ansvar som följer av skulde­brevs­lagen leder till olämpliga resultat. Presumtions­regeln innebär att tidigare makar, sambor och vänner fortsatt svarar för varandras skulder även när den nära och tillits­fulla relationen som var orsaken till skuld­sättningen tagit slut eller rent av för­bytts i bitter ovänskap. Rätts­reglerna om solidariskt an­svar är i stort utformade som om gäldenärerna saknade annan relation än den som skulden skapar och den interna tilliten till­mäts ingen egentlig be­tydelse i det yttre för­hållandet till borge­nären. Frågan är om detta är ett önsk­värt till­stånd eller om det solidariska an­svaret bör om­prövas. Den tryckta versionen kommer först i häfte 3 eller 4 av SvJT senare i vår, men texten finns redan nu som »pre­print« på adressen http://svjt.se/content/osolidariskt-ansvar.

Mitt i en period som nu i slutet av februari av intensiv under­visning, finns ingen tid för att skriva. Först när terminen är slut, skall de stora projekten packas upp igen. Av det som skrevs i höstas kommer något att hinna tryckas under våren och ett före­drag i Bergen i an­ledning av att norska avtaleloven fyller 100 år den 31 maj väntar. Informa­tion om konferensen finns på Det Juridiske Fakultets (UiB) hemsida.

Om du är nyfiken på vad jag redan publicerat, finns det en för­teckning under publikationer.

Under skrivvånda finns kortare reflektioner över stort och smått. Vissa saker är sådant som inte riktigt passar in i det jag publicerar på annan plats, medan annat är tankar och reflektioner på väg till mer sammanhållna arbeten. Se det som hyvelspån från arbetsbänken.

Ett curriculum vitæ kan utformas på många olika sätt, men här har jag valt en lite personligare ton, även om det allra mesta handlar om min yrkesperson, den del av mitt liv där jag är mera efternamn än förnamn. Här finns även ett cv, för den som önskar den mer formella och kortare versionen.

Det finns sådant jag är nästan besatt av och en sådan sak är typografi och typsnitt. Webben har länge varit en öken när det gäller satt text, men nu börjar det bli bättre. Hela sidan är handkodad, vilket är en kvardröjande effekt av min fascination för datorer och kodning. Läs under om sidan om du vill veta mer.

Kanske säger det något att den del som ännu saknar utförlig text och funktion är tjänster där jag tänkt sälja mig själv. Jag tar gärna extern­upp­drag, skriver utlåtanden i tvister, pre­sen­terar, modererar och håller före­drag inom mina kom­petens­områd­en, men det ser så styggt ut i skrift när man skall sälja sig. Ha lite tålamod ännu en tid. I väntan på en sådan pre­senta­tionstext, går det fint att skicka ett e-post­meddelande istället.

Torbjörn Ingvarsson

sidfot