Lägesrapport i februari
De senaste åren har jag mer och mer ägnat mig åt grundfrågor. Parallellt med artiklar om materiella frågor, har frågan hur rättsregler egentligen blir till sysselsatt mig. I mitt bidrag Och den ljusnande framtid är vår: Att ersätta ett barns framtida inkomstförlust i vänboken till min goda vän och kollega Anna Singer För barns bästa gläntar jag lite på dörren till arbetsrummets skisser.
I bidraget försöker jag att visa, att det finns en förändringsriktning, varav delar av den kan skönjas i sådant som inte brukar räknas in bland rättskällorna, som tyder på att nästa gång Högsta domstolen får tillfälle att avgöra efter vilken norm ersättningen för framtida förlorad arbetsinkomst skall beräknas när ett barn skadats svårt, så kommer inte NJA 1961 s. 572 att vara vägledande. Jag tycker mig ha goda skäl för att tro, att den norm som kommer att läggas till grund för ersättningsberäkningen är medianlönen för den heltidsarbetande befolkningen på arbetsmarknaden och inte föräldrarnas yrke, socioekonomisk bakgrund och liknande faktorer som lades till grund i 1961 års fall. Det kan hända att jag har helt fel, det kan hända att jag bara har halvt rätt, men den »normkandidat« jag tror mest på är ersättningsberäkning med utgångspunkt i medianlönen för den heltidsarbetande befolkningen på arbetsmarknaden. Det är ett resultat från en praktisk tillämpning av den realism jag förespråkar, en rekommendation som jag försett med vad jag hoppas är tillräckliga osäkerhetsmarkörer.
Mitt förhållningssätt innebär att jag vill spränga ramarna för vad som är en rättskälla. Uppdelningen i lag, förarbeten, praxis, sedvana och möjligen doktrin på slutet som rättskällor har länge framstått som felaktig. För en forskare på förmögenhetsrättens område är det nästan omöjligt att tänka sig att denna traditionella rättskällebeskrivning skulle beskriva någon som helst praktisk verklighet. De få lagar vi har ligger som några stackars skär i ett hav och praxis och doktrin är långt viktigare än lag. Hela modellen med rättskällor är uppställd i en statsrättslig normhierarki, som helt enkelt inte är korrekt. Bidraget är bara en skärva, en glimt av ett större projekt, men ett viktigt uttryck för min ståndpunkt i en central, rättsteoretisk fråga.
Min artikel Osolidariskt ansvar skrevs ursprungligen för att ingå i en volym om genus- och jämställdhetsaspekter på rätten. Antologin blev inte av, men SvJT accepterade den ganska omedelbart. Utgångspunkten i texten är påståendet att resultatet av presumtionsregeln om solidariskt ansvar som följer av skuldebrevslagen leder till olämpliga resultat. Presumtionsregeln innebär att tidigare makar, sambor och vänner fortsatt svarar för varandras skulder även när den nära och tillitsfulla relationen som var orsaken till skuldsättningen tagit slut eller rent av förbytts i bitter ovänskap. Rättsreglerna om solidariskt ansvar är i stort utformade som om gäldenärerna saknade annan relation än den som skulden skapar och den interna tilliten tillmäts ingen egentlig betydelse i det yttre förhållandet till borgenären. Frågan är om detta är ett önskvärt tillstånd eller om det solidariska ansvaret bör omprövas. Den tryckta versionen kommer först i häfte 3 eller 4 av SvJT senare i vår, men texten finns redan nu som »preprint« på adressen http://svjt.se/content/osolidariskt-ansvar.
Mitt i en period som nu i slutet av februari av intensiv undervisning, finns ingen tid för att skriva. Först när terminen är slut, skall de stora projekten packas upp igen. Av det som skrevs i höstas kommer något att hinna tryckas under våren och ett föredrag i Bergen i anledning av att norska avtaleloven fyller 100 år den 31 maj väntar. Information om konferensen finns på Det Juridiske Fakultets (UiB) hemsida.
Om du är nyfiken på vad jag redan publicerat, finns det en förteckning under publikationer.
Under skrivvånda finns kortare reflektioner över stort och smått. Vissa saker är sådant som inte riktigt passar in i det jag publicerar på annan plats, medan annat är tankar och reflektioner på väg till mer sammanhållna arbeten. Se det som hyvelspån från arbetsbänken.
Ett curriculum vitæ kan utformas på många olika sätt, men här har jag valt en lite personligare ton, även om det allra mesta handlar om min yrkesperson, den del av mitt liv där jag är mera efternamn än förnamn. Här finns även ett cv, för den som önskar den mer formella och kortare versionen.
Det finns sådant jag är nästan besatt av och en sådan sak är typografi och typsnitt. Webben har länge varit en öken när det gäller satt text, men nu börjar det bli bättre. Hela sidan är handkodad, vilket är en kvardröjande effekt av min fascination för datorer och kodning. Läs under om sidan om du vill veta mer.
Kanske säger det något att den del som ännu saknar utförlig text och funktion är tjänster där jag tänkt sälja mig själv. Jag tar gärna externuppdrag, skriver utlåtanden i tvister, presenterar, modererar och håller föredrag inom mina kompetensområden, men det ser så styggt ut i skrift när man skall sälja sig. Ha lite tålamod ännu en tid. I väntan på en sådan presentationstext, går det fint att skicka ett e-postmeddelande istället.
Torbjörn Ingvarsson